Klara funderar; Tvätt av utrustning
Själv så tvättar jag vid behov, vilket när det gäller mina hästar INTE är varje dag! Jag gör såhär;
Lädersaker; Träns putsas efter varje användning, inte med balsam men i alla fall med tvål eller horsemans one step, sadeln putsar jag vid behov, kanske efter fem ridpass på ett ungefär. Selen tvättar jag med vattenslangen och en svamp med lädertvål efter varje gång jag använt den.
Utetäcken; Tvättar jag en gång efter avslutad säsong, och då med vattenslangen och en svamp, sedan får de hänga på tork och efter det impregnerar jag dem. Vid något tillfälle har vi skickat min förra hästs täcka på kemtvätt, men han var ju ett fall i sig också.
Innetäcken; Fleece och svettäcken tvättar jag helt enkelt vid behov, om hästarna har lagt sig i skit i boxen eller varit väldigt smutsiga/svettiga när de hade på dem, men det blir väldigt sällan, mest för att jag inte använder dem så ofta. Det fodrade stalltäcket tvättar jag i maskin när det behövs, men det är också väldigt sällan, det blir ju inte så smutsigt.
Schabrak och lindor; Schabrak tvättar jag vid behov i 30 grader på något kortare program vid behov. Det beror ju väldigt mycket på säsong, på vintern kan jag använda samma tio gånger och på sommaren kanske det bara går en, det varierar ju som sagt. Jag byter oftare och borstar av dem noga, men det är inte säkert att jag maskintvättar dem om de inte är svettiga. Lindor får jag oftast tvätta efter en gång, eftersom att mina hästar är experter på att bajsa på dem.
Grimmor; Tvättar jag väldigt sällan, eftersom att mina hästar i stort sett aldrig har grimma. De går utan grimma i hagen och boxen, och där emellan så leder jag dem i halsring. Binder jag upp hästarna har jag grimma, men det händer inte ofta, och de hinner inte skita ner dem.
En glad Nico, trots lite smuts på mulen och ett otvättat täcke!
Klara funderar; Att orka när det är svårt
Hur gör man då? När man bara har den där förbaskade skogen att dela med älgarna, var finns motivationen då?! Ingenstans trodde jag när snön kom. Precis ingenstans. Ingenstans att vara, ingenstans att finna motivation. Och så är det nog om man vill det, helt klart. Som ni kanske läst så har till på köpet min ack så älskvärda häst slängt av mig och sedan försökt med det några gånger till, och då försvann ju lite motivation till faktiskt. Jag surade i någon dag, sedan slog det mig att det går ju inte. Det går ju inte sura bort problemet med att min häst bockar av mig. Jag satte mig och tänkte på förra vintern, hur var han då? Han var bråkig; tills pälsen var borta. Hoppfull så gav jag mig ut i stallet och klippte honom igår morse, och mycket riktigt, där var problemet. Efter det var han jättegullig som vanligt.
Där och då bestämde jag mig för att jag måste hålla motivationen uppe för hästarnas skull. De har ju inte bett om snön de heller, och de har inget intresse av att stå. Istället tycker jag att man ska försöka nyttja snöns fördelar, för den har mer än man tror!
♥ Passets intensitet blir dubbelt så hög - du behöver bara rida motsvarande ett halvt pass i paddock/ridhus. Det är väldigt tacksamt när det är så kallt, för då behöver man inte vara ute lika länge.
♥ Intervallerna tar mer - normalt sett tränar man främst konditionen med intervaller, men i djupsnö tränas även styrkan. Men som sagt, tänk på att det är dubbelt så jobbigt; rid inte för länge!
♥ Det är lättare att aktivera bakbenen - i och med att snön är så djup så måste hästen lyfta mer på benen automatiskt, vilket gör det betydligt lättare att aktivera bakbenen. Det är i alla fall min uppfattning.
♥ Man kan rida nästan överallt - på sommaren, våren och hösten kan det vara väldigt kladdigt och hemskt i skogen, men det kan också vara fruktansvärt hårt på grusvägarna. När det är snö försvinner alla bekymmer, om man är rätt rustad med brodd och snösulor det vill säga!
♥ Hästarna tycker i regel att det är roligt - jag känner inte alla hästar, men alla hästar som jag har haft har tyckt att det är roligt med snö. Speciellt Nico, han älskar snö! Han gillar verkligen att galoppera i så djup snö som möjligt, allra helst ska han ju nästan hoppa fram, för att det är för djupt för att kunna galoppera. Grållan tycker också att det är väldigt roligt, men hon är försiktigare med ryttare på ryggen. I hagen busar de dock.
♥ Det finns fler träningsvarianter - man kan ju till exempel tolka, eller om man har en riktigt inkörd häst så kan man köra med en släde. På sommaren kan man ju köra med vagn, men visst är det härligare med släde?!
♥ Det går faktiskt fortfarande att hoppa - att hoppa i djupsnö är kanske ingen hit, men om man skottar ett spår så kan man ta några låga skutt bara för att det är roligt. Man får dock inte skotta för djupt, utan spara ett par centimeter, annars blir det hemskt halt!
Kort sagt så ligger inte problemet i att det inte går, utan att vi inte är speciellt taggade i kylan. Jag försöker dock motivera mig med att titta på bilder från sommaren, och se hur fin Nico var, hur bra form han var i och så vidare. Håller jag igång honom hela vintern så vet jag ju att han kommer att vara ÄNNU finare nästa sommar. Jag kollar också runt i bloggar och tittar på andras fina hästar, jag försöker sätta upp mål som är rimliga. Många bloggar har ridövningar att söka inspiration i också, även om man inte kan rida dem just nu så vill man ju vara i form så man kan testa direkt när snön är borta! Sen tror jag faktiskt att man måste inse att man får sänka ribban lite på vintern och inte ha för höga krav, för man vet inte från dag till dag hur vädret är, så man får helt enkelt göra så gott man kan bara för att hålla igång hästarna.
Har ni några motivationstips för kalla, snöiga dagar?
Klara funderar; Varför vägrar folk att inse?
Jag förstår om man är lite stor för sin ponny, men bara rider den i utbildningssyfte. Rider in en unghäst eller tävlar i avdelning B för att vänja ponnyn, men rider man såpass bra är det troligen inte ett lika stort problem, eftersom att man antagligen rider ihop ponnyn i en bra form. Jag har många gånger suttit upp på för små ponnyer för att sitta till dem, om de varit elaka mot sina mindre ryttare till exempel. Jimmy Midnight som vi hade här förra sommaren var ganska tuff mot Josefin, så vid något tillfälle satt jag upp och hoppade några språng efter att han hade fulstoppat och slängt av henne, eller bockat i galoppen. I ett sånt fall så kan det vara just en större ryttare som behövs, som kan sitta till och säga ifrån, men jag skulle aldrig, ALDRIG få för mig att rida B-ponny på heltid.
Har också ridit grannens B-ponny ett par gånger när tjejen som ägt henne haft problem, men det är skillnad på en kvart någon gång i månaden, och att rida en för liten häst hela tiden. Jag tycker inte att man kan säga att man älskar sin häst om man behåller den trots att man är för stor för den, för det är rent djurplågeri. Visst kan man behålla den och använda den till annat, en häst klarar ju till exempel att dra mer än den kan bära, och man kan ju träna från marken eller vad som helst. Men att rida runt på en för liten ponny, det är inte att älska sin ponny.
Jag tycker att man är gladast med en lagom stor häst,
inte för stor, inte för liten, bara perfekt!
H u r s e r n i p å s a k e n ?
Klara funderar; Bettets vara eller icke vara
Bettmotståndares argument är ofta att det inte är naturligt för hästen att ha bett i munnen. Ett poäng till er, bettmotståndarna. Men då måste jag få säga att det är inte naturligt för hästen att; stå på stall, gå i hage, ridas, ha täcke, ha grimma, ha skor eller att ens vara i närheten av rovdjuret människan.
Jag tycker absolut att man ska eftersträva en naturlig hästhållning, med stora boxar, mycket utevistelse och mycket grovfoder, men vi måste inse att så länge vi har hästarna i fångenskap och har för avsikt att använda dem till någonting, så kan den inte leva 100% naturligt, tyvärr.
Det rättfärdigar såklart inte att slita hästen i munnen eller spänna nosgrimman för hårt, men att säga att all bettanvändning är djurplågeri, är inte det en överdrift?
Klara funderar; Fråga om pris, är det okej?
Jag tycker att det är rent av oförskämt att fråga faktiskt, för det behöver inte ha något med saken att göra. När jag var mindre så köpte en kompis en ponny för 10.000:-, skickade den på inridning osv, medan jag köpte min första häst för 25.000:-. Hennes ponny var hel, ren och går nu 90/100 och har blivit jätteduktig i dressyren. Min häst hoppade som högst en bana på 70cm, hade inget steg och är dessutom avlivad nu, på grund av att han hade fel som bara gick att se på röntgen. Vem fick mest för pengarna? Tror inte att jag måste säga mer.
Vad jag köpte Nico för har inte här att göra, men jag kan säga att det egentligen var ett överpris för honom då, men han är absolut värd det och lite till nu. Det betyder dock inte att jag inte har mer glädje av honom än vad jag hade av till exempel Geriatrix, som var ett varmblod som jag skulle fått av Johan för symbolisk summa om jag ville ha henne. Hon hade antagligen kunnat gå samma klasser som Nico gör just nu, fast för en tiondel av priset.
Är hästfolk verkligen så styrda av status? Har vi så stort behov av att veta vad andras hästar kostat? Vad vill vi ha ut av det? Det känns som att om personen som frågade har en häst som var dyrare, då är det frid och fröjd, men om den som fick frågan hade den dyra hästen, då är den bortskämd och åker på en räkmacka.
Om någon köper en häst som kostar säg 50.000:-, och det går bra för den, har den då kämpat mindre än en som köpt en häst för 20.000:-, bara för att hästen kostade mer? Jag tycker inte det. Jag har till exempel lagt ner jättemycket tid och pengar på Nico för att få honom dit han är idag, och jag tror inte att jag lagt ner varken mer eller mindre tid än någon som till exempel får en pensionerad travare gratis. Jag tror att jag har kämpat precis lika hårt för att nå dit jag vill nå, och det betyder inte att varmblodets ägare inte också kämpar, och framför allt, älskar sin häst.
För mig är inte hästen ett tävlingsredskap, utan en livskamrat. Nu fastnade jag för Nico, och köpte därför honom, men jag hade hästar i både högre och lägre prisklasser på min "provridarlista", hade jag fastnat för en häst som kostade 10.000 mindre hade jag valt den, hade jag fastnat för en för 10.000 mer hade det blivit den. För mig handlar det om att tänka långsiktigt. Att köpa häst är ett stort beslut, och du får räkna med att du ska dela glädje och sorg med hästen de närmsta 5-10 åren i alla fall. Och under de här säg 10 åren, vad kommer vara viktigast då? Vad den kostade, eller hur bra ni trivs ihop? Tänk på det nästa gång du frågar vad någon har gett för sin häst.
Skillnaden mellan att rannsaka och trycka ned sig själv.
Som jag skrev i inlägget om hoppträningen måste jag fokusera mer på min sits. Det är så bara, inget att diskutera, vill jag komma någonstans alls så måste jag göra det. Men något som jag har väldigt svårt för, är att rannsaka mig själv, istället för att trycka ner mig själv. När det står klart för mig att min sits måste förbättras, så tänker jag oftast "Min sits är så fruktansvärt dålig", istället för att tänka "Min sits skulle kunna förbättras". Det är en dålig egenskap, och det sänker självförtroendet väldigt mycket. Jag tror att det är viktigt att ha förebilder och att hela tiden vilja utvecklas, men jag är en sådan person som gärna vill lära mig att springa innan jag kan gå, eller ens krypa. Jag tror att man måste stanna upp och tänka; "Var är jag nu?" "Hur långt vill jag nå?" "Vad behöver jag göra för att komma dit?", och därefter sätta upp kortsiktiga mål. Jag måste helt enkelt bryta en gammal ful ovana och hoppa på en ny bana. När jag misslyckas med något så måste jag byta ut "det går inte" mot "såhär kan jag göra istället!"
Jag vill att min sits ska bli bättre, med utgång från var jag står idag. Jag vill ha mer vikt i stigbyglarna, ett stabilare skänkelläge över hindret och i landningen, jag vill komma upp högre ur sadeln och ge en mjukare och jämnare eftergift för att ge Nico större frihet till ryggaktivitet över hindret. Det är mitt mål. För att nå målet ska jag försöka komma till ridhuset och hoppa många småhinder som jag kan öva sits och vägar på så ofta som möjligt, och jag ska ta in och bearbeta Annas tips från i Tisdags, och från kommande hopplektioner.
Nästa steg till bättre ridning är en bättre relation till Nico. När jag blir besviken på mig själv tar jag ut det över honom, och det är fel. Det är min största last, jag mår ständigt dåligt över hur jag beter mig mot honom när det är JAG som gjort fel. Jag skämms något fruktansvärt när han tittar försiktigt på mig och buffar lite med mulen mot min arm när jag är arg. Han får mig att inse vilken rutten matte jag kan vara, trots att jag har en så underbar häst.
När jag ger Nico chansen att försöka sköta sig, och litar på att han kommer att göra det, så tar han på sig uppgiften och löser den utan hinder. När jag däremot förutsätter att han kommer att bråka, så gör han det. Han känner troligen att jag inte litar på honom, och ger därför inte det där extra. För att få en bättre relation till honom så ska jag vara rättvisare mot honom i vardagen, och låta honom hjälpa till med saker som jag vet att han tycker är roliga och som han klarar av. Han tycker till exempel om när han får hjälpa till att bära något, en hink eller en gren. Om han försöker, men ändå misslyckas med sin uppgift, som lika gärna kan vara ett galoppombyte, så måste jag berömma honom för att han försökte göra rätt. Jag måste helt enkelt respektera honom och vänta på hans förtroende.
Jag fick chansen att möta Sven Forsström på GHS, men hann tyvärr inte prata så mycket med honom. Jag köpte hans böcker långt innan han blev känd och fick dem tryckta på glansiga fina papper, och jag tycker att han är väldigt vettig. Jag hoppas att han kommer nästa år också, och att jag får tid att prata lite med honom, för jag är övertygad om att han lika gärna kunde ha ridit grand prix istället för att träna NH, just på grund av inställningen till hästen och framför allt relationen till den.
Det jag ville få fram med det här överdrivet långa och invecklade inlägget är egentligen bara att man måste rannsaka sig själv, göra om och göra rätt, men det betyder inte att man ska trycka ned sig själv i skorna, man får aldrig glömma att klappa sig själv på axeln och säga "Det där gjorde du bra!".
Dags för mig att byta bana, hakar ni på?
Det gör inget om det är lite knasigt, byt ut ett träningspass i veckan
mot något heltokigt som din häst tycker är skoj, unna honom det nöjet!
Klara funderar; Skona hästen från pessoabettet
När jag köpte min första häst, Novadime, sa den jag köpte honom av att jag borde rida på pessoa. Eftersom att jag inte var så gammal och inte kunde så mycket, så gjorde jag självfallet som jag blev tillsagd, jag ville ju ge honom världens bästa hem. Jag red honom med pessoa hemma, funderade mycket på varför jag inte kunde ta ett tränsbett, för han var ju så snäll egentligen. Men jag fortsatte att rida som jag blivit tillsagd, utan att ifrågasätta. När jag började träna hoppning för tränare fick jag order om att byta till tränsbett, vilket jag också gjorde. Men det var då det visade sig, att Dimen hade blivit helt förstörd i munnen redan. I början hade han varit mjuk och fin även på tränsbett, men efter att jag bara ridit med pessoa var han som en sten i munnen sen, det gick helt enkelt inte att varken få stopp på honom, eller att arbeta honom. Jag började rida dressyr för en tränare istället, och hon sa det samma. Efter mycket blod, svett och tårar, bokstavligen, så gick han dock att rida fullt ut på tränsbett igen.
Jag funderade mycket på varför han blivit så hård i munnen, för det var väl inget dåligt bett, eller?! Jag började klicka runt lite, och hittade mer och mer information, och jag kan säga att sen jag fick reda på hur bettet fungerar så har det bara hängt i sadelkammaren, jag har inte rört det sedan dess, och jag kan säga att det aldrig kommer att sitta i en hästmunn igen. Aldrig.
För er som inte vet så mycket om pessoa, så är det ett dubbelverkande hissbett, inte ett hävstångsbett som många tror. För att det ska bli ett hävstångsbett måste det finnas ett stoppläge, att man inte kan "dra" bettet längre liksom. Oftast är detta en kedja som sitter under hästens haka. Att det är dubbelverkande betyder att det ger dubbla signaler, eftersom att det inte finns något stopp så drar själva mundelen hästens huvud uppåt och bakåt, men det finns också en övre ring där sidostycket fästes, och när man tar i bettet så trycks sidostycket framåt och nedåt. Det innebär att hästen både får signalen nedåt/framåt, och uppåt/bakåt. Många upplever att deras hästar "fungerar bra" på pessoa, eftersom att hästen i stort sett aldrig tjaffsar emot, men det beror inte på att den trivs, utan att den inte kan tjaffsa på grund av de dubbla signalerna. Pessoabettet heter egentligen Belgiskt Gag, och är ett ursprungligen ett körbett. Här ser ni en animation av dess signaler;
Jag är överlag väldigt emot att bettsla upp hästarna, jag tycker att man ska ta tag i problemen istället för att gömma dem under ett skarpare bett, men samtidigt har jag förståelse för att man kanske inte orkar/har kunskap/har möjlighet att lära om hästen, men då tycker jag att man i alla fal ska ta sig en titt i bettdjungeln, det finns mycket bättre alternativ. Till exempel så finns pelhamstången som ett mycket bättre alternativ, allra helst om det används med dubbla tyglar. Jaktkandar/kimblewick är också ett bättre alternativ.
Kom dock ihåg att det här med uppbettsling bara blir problem, tänk efter både en och två gånger innan du stoppar ett skarpare bett i munnen på din häst, för till slut finns det inget skarpare att få tag i. Att man kan behöva ha ett lite skarpare bett vid hoppning/uteritt kan jag väl förstå, då det kan vara av säkerhetsskäl, men frågan är om man verkligen ska hoppa och rida ut i naturen innan man lärt sig att kontrollera hästen i dressyren? Ta en funderare på det, och det vore väldigt trevligt om ni berättade eran åsikt!
Klara funderar; Mina åsikter om NH.
Jag fick förslaget att skriva om vad jag tycker om NH, och med tanke på att jag lovade att skriva om allt har jag väl inte så mycket att välja på? Nej, riktigt så illa är det inte. Men NH har blivit ett väldigt smutskastat begrepp, folk sätter på sina totalt ouppfostrade hästar en repgrimma och styr dem med järnhand, plötsligt blir det NH. Det är INTE min åsikt. Jag skulle aldrig säga att jag håller på med NH, jag kan däremot säga att jag inspireras av det, och är lite nyfiken på det hela. Den "diciplinen" jag dras åt kallas Parelli, och att jag är nyfiken på den beror på att min häst är Parellitränad. Han har slått mig med häpnad många gånger när jag till exempel suttit och läst om "The seven games" och bestämt mig att gå ut och prova den första leken, för då kan han redan, då blir man lite paff! Jag är inte alls duktig på Parelli, jag kan bara The JoJo-game, vilket går ut på att man med eller utan lina backar hästen ifrån sig, och sedan kallar in den igen. Sen är NH så mycket mer än lekar och trick, för att kunna ta in hästen från hagen behöver du till exempel lite NH, hästen bör lita på dig och se dig som sin ledare för att det ska gå problemfritt. När du släpper ut hästen igen, så måste hästen vara uppmärksam på dig och vänta när du har tagit av grimman, och den ska veta att den inte får springa iväg förän du har backat undan och tillåtit den.
Jag tycker verkligen att det är helt fantastiskt med människor som utövar den här konsten fullt ut, jag tycker verkligen att det är helt magiskt! Tyvärr är jag inte där, men jag önskar att jag vore, och kommer vid sidan av att fortsätta träna och försöka lära mig nya saker. Jag kan inte kalla mig själv "en person som tränar NH", men jag kan däremot säga att jag utövar NH för att förenkla och lösa problem i vardagen.
Som sagt är det här med åsikter om NH en väldigt lurig sak för mig att skriva om, så undrar ni något som jag inte tog upp, så får ni självklart fråga! :)
Jag och Nico när vi lekte Följa John löst i somras.
Klara funderar; Varför är vissa hjärndöda?
Förut när jag loggade in hade jag fått en kommentar, så jag klickade in till tjejens blogg och tittade. Efter någon minut finner jag detta;
Det är postat dagen efter jag skrev ett inlägg med samma rubrik, kopierat rakt av, ordagrant. Hon har tagit bort delen om hur stora hagarna är bara, mitt inlägg finner ni här. Jag blir faktiskt väldigt trött på det här, och börjar fundera på hur hjärndöd man är, när man kommenterar en blogg man kopierar ifrån? Nåja, hon verkar ju VERKLIGEN gilla min blogg, eftersom att hon vill ha den själv, så jag tar det som en komplimang! :)
Vill bara säga dig detta tjejen, jag har ditt IP nummer, jag vet var du bor, jag har upphovsrätten på min sida, och anmäler jag dig hade det gett dig upp till två års fängelse om du varit myndig. Tänk två gånger nästa gång, din fantasilösa stackare! :)
(om någon vill läsa hennes blogg är länken här; http://melinddaa.blogg.se. Inte för att jag förstår varför någon skulle vilja, menmen. Skicka henne en kommentar och berätta vad hon är värd. :)
Klara funderar; Utevistelse - nyttigt eller onödigt?
Jag har fått för mig att många hästägare har sina hästar ute på tok för lite. Jag vet inte om jag har fel på den punkten, eller om det faktiskt är så? Tycker mig höra att folk låter sina hästar vara inne hela dagen för att vädret var lite dåligt allt för ofta. Mina hästar får gå ut så tidigt som möjligt, redan vid halv 6 på vardagar, och får sedan komma in igen vid 18-19 på kvällen, gärna senare om vädret är fint. Sen är det klart att om det är riktigt busväder så kanske de bara får vara ute mellan 12-16, men det är i alla fall något. Hästen är byggd för att röra på sig i princip hela dygnet, och jag tycker inte att man kan förklara utebliven hagvistelse med att hästen är klippt osv, klipper vi våra hästar är det vår skyldighet att se till att de är täckade nog för att kunna klara av att gå i hagen, annars ska de ha pälsen kvar. Jag tycker också att det är väldigt viktigt att hagarna är stora nog, så att hästarna verkligen kan röra på sig om de vill. Min vinterhage är cirka 1 hektar, och hästarna förflyttar sig över hela ytan varje dag.
Det här är ju bara min åsikt, hur ser ni själv på det hela?
Ser jättegärna att ni säger vad ni tycker i frågan,
alltid roligt med nya perspektiv!
Mina två godingar ute i vintersolen.
Klara funderar; Hur djupa kan spår bli?
I torsdags var det exakt tre år sedan jag fick hem Novadime, och det var den bästa affären jag gjort i hela mitt liv. Det har varit den värsta bergochdalbanan jag någonsin varit med om, men jag kommer aldrig att lära mig så mycket på så kort tid igen. Jag kommer heller aldrig förlora alla minnen jag fick, och framför allt, jag kommer aldrig att ångra någonting!
Alla har vi hästar som satt spår i oss, vad har ni för änglar?
Klara funderar; varför är man så elak?
Vad jag vill säga är att vi måste jobba på attityden inom ridsporten, vi är ett stort knippe tjejer, alla med samma intresse, med så mycket gemensamt, så varför, VARFÖR kan vi inte bara försöka ha så kul som möjligt ihop!?
Anna och Emma tillsammans med Novadime, efter två kanonritter,
något jag själv aldrig skulle klarat med honom, men som jag ändå är jätteglad över!
Klara funderar; varför engagerar man sig inte?
Jag hör allt för ofta saker som "åh, min älskade häst fastnade i taggtråden idag" eller "min älskling sprang in i skjulet och skadade sig på något", och då tänker jag såhär; om hästen är så himla älskad som det påstås, varför tar man sig då inte tid att säkra dess omgivning? varför ser man inte till att dörren till skjulet är stängt, så hästen inte kan skada sig i ett skjul där den inte ens hör hemma? varför byter man inte ut taggtråden mot eltråd? det är helt omöjligt att göra världen helt säker för hästen, men det är absolut möjligt att göra sitt bästa. De som känner mig vet att jag är en slarvmaja. Jag är det, verkligen! Men bara för det skulle jag aldrig få för mig låta farliga saker ligga kvar i hagen för att jag inte orkar ta bort det. Jag skulle aldrig låta min häst gå i en hage med lågt staket eller taggtråd, för att jag inte orkade göra det bättre, då får man ha hästen någon annan stans. Vad jag menar är inte att jag inte tror att dessa personer älskar sina hästar, det gör de säkert, men frågan är hur mycket?
Ett bra staket håller hästen hel och säker, på rätt sida av staketet.
