Jag och Mia, glada i hågen efter en fikapaus, gick ut i stallet för att rida dressyr. Vi hade pratat med grannen genom skogen, och skulle få rida på hennes ridbana, så vi engagerade oss fullt ut och gjorde hästarna riktigt snygga! Inte nog med att hästarna matchade sina ryttare, nej, vi matchade varandra som ekipage också, men marinblåa lindor och schabrak. Vi hoppade upp som vanligt och skrittade glatt iväg mot ridbanan, det är 15 minuters skrittväg dit. Mia gick först på Lucky Boy, och hon sa att det kom motorcyklar framför, ganska snabbt, men det var inget vi tänkte på eftersom att båda hästarna är högst trafiksäkra. När den ena motorcykeln är strax framför Mia har den dock inte saktat in alls, utan kör i 70-80 fortfarande, och Lucky Boy blir jätterädd och slängder sig framför den och skenar iväg. Nico hänger såklart på efter en kort stund, drar om Lucky Boy och rågalopperar på asfalten. Motorcykeln drar dock om oss i full fart och kör iväg, men jag får stopp på Nico och som tur var stannade också Lucky Boy då. Jag hoppar snabbt av och går för att stoppa de två crosscyklarna som kom efter, och går fram till dem för att prata. Jag ber om regnummer på motorcykeln framför, men det kunde de inte i huvudet, så jag frågade om mobilnummer istället, och det kunde jag få. Gubben på första crossen var medgörlig och tänkte ge mig numret, men fittkärringen bakom däremot började käfta. Hon frågade vad jag skulle med det till, och jag svarade att jag ville prata med föraren om hur man beter sig när man möter häst i trafiken, men hon blev jättearg och sa att det är vårt ansvar att se till att hästen är säker på vägen. (Vilket det dock inte är enligt trafiklagen, det är alltid fordonets ägare som bär ALLT ansvar för vad som händer, eftersom att hästar är levande varelser.) Jag ber henne att sluta skrika och prata med mig som en vuxen människa, men hon fortsätter, och gubben ger mig inte numret. Jag ber än en gång om det, men kärringen käftar på, och tillslut bestämmer jag mig för att ringa pappa och be honom komma och prata med dem, vi hade ju bara kommit en halv kilometer hemifrån, men då startar kärringen crossen och frågar om jag vill att hon ska köra på Nico. Jag svarar självfallet nej och ber henne än en gång att bete sig som en vuxen människa, men hon gasar och satsar mot Nico och säger att hon ska köra på honom om jag inte flyttar på mig, och det säger hon upprepade gånger. När jag inte flyttar på mig så drar hon iväg i full fart max en halv till en meter ifrån Nico, och gubben drar efter, fast lugnare och lite längre ifrån. Jag kan säga att det var hennes stora tur att jag och Nico ändå har en sån bra relation från marken, för hade inte han litat på mig när hon körde så nära kunde det slutat illa för hennes del.. Jag och Mia ringer i alla fall pappa som åker och letar, men han hittar dem inte. Mia och jag red i alla fall vidare till banan, men det var helt hopplöst, för hästarna var livrädda för allt på vägen, cyklar, bilar, människor, allt! Vi kom i alla fall fram, men var lite väl skakade för att rida ordentligt, så vi red bara en kort stund, och sen red vi genom skogen hem. Jag vet inte när jag kommer att våga rida på vägen själv igen, men troligen inte förän motorcykelsässongen är över.
OM NÅGON KÄNNER TILL EN KÄRRING MED GLASÖGON SAMT EN TJOCK GUBBE MED LÅNGT BRUNT HÅR OCH SKÄGG SOM ÅKER PÅ VARSIN SVART SUZUKICROSS I LIDKÖPINGSOMRÅDET SÅ FÅR NI GÄRNA SÄGA TILL!
