klaraskrabater

Jag tänkte berätta för er, hur det kommer sig att jag sitter här i mitt rum och tittar ut genom fönstret, och ser den idylliska hästgården jag alltid önskat mig. Helt ärligt, så är jag inte helt säker på när jag började rida på allvar, de tidigaste bilderna jag hittar är bara drygt fem år gamla, allt annat har försvunnit i samband med datorbyte och så vidare. Det började i alla fall på en camping i Småland, där farmor, farfar och jag hamnade av en slump. Vi skulle till High Chaparall, men campingen där var full, och dessutom väldigt stökig, men vi blev hänvisade till en lite mindre camping i närheten. Där fanns de flesta djurarterna som bör finnas på en bondgård, och vi trivdes jättebra! Farfar ordnade så att jag fick rida på deras islandshästar, som jag tyvärr tappat bort bilderna på, och så förblev det ett par somrar i rad (tror att det kan ha varit fyra stycket somrar, till och med). Sista året så var jag skötare på deras shettis, som jag för det mesta körde, men då och då red. Tyvärr har jag bara bild från när jag rider henne, och jag var ju alldeles för stor, men hon lärde mig hur man tar sitt ansvar, den där Mimmi!



Det var en väldigt regnig sommar 2005, frammåt hösten kunde man (tro det eller ej!) paddla kanot där jag och Mimmi står på bilden, helt galet! Här hade jag alltså troligen ridit från och till i 3-4 år, men bara på somrarna då, så det räknas väl mer som kanske sammanlagt 1-2 år, max. På hösten när vi kom hem, så ordnade mamma och en granne så att jag och Johanna fick låna en B ponny ihop, Filur.



Filur var en gammal snäll herre som ställde upp till 100% för såväl mig som Johanna, och vi hade ett väldigt roligt år tillsammans! Jag personligen red honom bara mellan Oktober 2005 till April 2006, då jag fick hyra en större ponny, men Filur kom tillbaka till mig sommaren 2007, då han gick på bete här, och mitt lilla kusinbarn red honom. Fille är också en häst som lärt mig otroligt mycket! Mimmi lärde mig att det är roligt att ha egen häst, och att man måste ta hand om den, Fille lärde mig att det inte alltid är så roligt, men att man måste ta hand om den i alla fall. Innan han kom till oss hade en annan kompis haft honom på foder, men innan det hade han varit en trogen och framgångsrik dressyrhäst. Med oss gjorde han dock inga svårare övningar, såvida man inte räknar bocksprång och skenturer till de högre skolorna, haha! Tyvärr fick han somna in i Maj 2008, då han var väldigt gammal och dessutom fått fång.



Pralin, C ponnyn som alltså kom in i mitt liv i April 2006, är den ponnyn som jag skulle vilja säga har varit viktigast för mig, och också satt djupast spår. Än till denna dag får jag en liten tår i ögat när jag ser en bild av honom, och jag ångrar verkligen att jag inte köpte honom. Även om jag hade varit för stor nu, så ångrar jag det faktiskt, men jag har sett bild på honom på senare år, och vet att han har det bra. När jag fick Pralin var han bara 4 år, men genomsnäll. Han tog mig från en liten hopprädd stackare, till en ganska säker ryttare, inte på så sätt att jag var någon stjärna, men jag hade roligt och var inte rädd. Det finns egentligen så otroligt mycket att berätta om denna lilla häst, men vill ni veta något särskillt så får ni fråga helt enkelt. Pralin flyttade ifrån mig i början av Augusti 2006, och just där och då bestämde jag mig för att sluta rida helt. Stallkompisarna fick mig dock på andra banor när jag fick börja rida stallägarens häst Wanda, ett helt underbart halvblodssto.



Hittar tyvärr ingen gammal bild på mig och Wanda heller, den här är väl från våren 2008, då hade hon stått ett bra tag, men jag red henne lite från och till i ett par månader efter det. I början var jag skiträdd för Wanda, uppriktigt sagt. Hon var bra mycket snabbare än mina tidigare ponnyer, och dessutom betydligt känsligare och hetsigare. Det var svårt för mig att hantera i början, och det var många gånger jag var nära på att få tugga grus, men sen en dag, som ett brev på posten, så klickade det, och jag måste säga att även hon står mig varmt om hjärtat än idag. Hon står kvar hos min granne, och vi brukar rida ut ihop ibland. Det var även tal om att jag skulle få köpa Wandas avkomma Arwen hösten 2006, och tillsammans med ägaren höll jag på att rida in henne. När hon istället såldes till personen som köpt hennes helbror, så tappade jag suget helt, men i ren ilska satte jag mig och kollade på hästar när jag kom hem, och en vecka senare befann vi oss i Ärla, ett samhälle strax utanför Eskilstuna. Där hittade jag min första egna häst, Novadime xx.



Det var absolut kärlek vid första ögonkastet redan i stallet, jag hade nästan bestämt mig innan jag ens suttit upp. När jag hade ridit var jag en aning osäker, men samtidigt så kär. Det jag oroade mig för var om jag verkligen skulle klara av en så hetlevrad häst, men hela familjen hade redan blivit kär i honom, så den 4 November 2006 så fanns han i sin box hemma hos grannen. Det var väl ungefär där och då som helvetet brakade lös, jag trodde verkligen inte att det fanns så många olika problem att få! Det var hovbölder, hältor, överskottsenergi och så vidare, och vi undrade vad vi gett oss in på. Trots det var min kärlek stor till Dimen, och vi kämpade på trots alla elaka kommentarer och onda blickar. Han var ingen vidare hopphäst, och ingen vidare dressyrhäst, men han var snäll rak igenom med ett hjärta av guld, och jag ångrar verkligen inte att jag köpte honom. Det sista halvåret stod han på Varaortens Ryttarförening, där han bland annat deltog i handikapp lektioner och tävlingar, och lärde barnen att galoppera, han trivdes absolut bra! I Maj 2009 fick vi dock ta bort honom efter en hältutredning som visade att han var slut i lederna sedan galoppen. Det var inget svårt beslut, men det var otroligt svårt att smälta.



Hela familjen tog det väldigt hårt, och jag skulle vilja säga att det var min livs största förlust. Jag saknar honom självklart något ofantligt, men tre dagar innan han togs bort, så hade en räddande ängel anlänt; Nerco van de Bredehoeve. Jag är övertygad om att det fanns någon mening med att jag köpte honom just där och då. När jag skrev på hans papper var jag inte medveten om vad som skulle hända redan samma vecka, utan jag hoppades på att kunna ta hem Dimen igen till sommaren och låta honom vara sällskapshäst, men så blev det tyvärr inte.



Ja, och det är helt enkelt här vi står nu idag! Luddigt skrivet, och ganska innehållslöst,
undrar ni något mer är det bara att fråga! Håll tillgodo!