klaraskrabater

Ja, det går lite trögt med skrivandet just nu, har mycket annat på gång som känns mer spännande, dessutom rider jag inte så mycket just nu. Var ute en sväng i söndags med Josefine (tror det var i söndags i alla fall?) och idag så red jag ut själv. Nico var sjövild idag, kanske för att jag klippte honom imorse, och så har han ju inte gått något alls i veckan. Känner mig så hemsk när han får stå, men nästa helg kommer en jätteduktig tjej från min ridgrupp och provrider honom, håll tummarna för att han sköter sig nu!

Ja, jag köpte i alla fall en klippmaskin igår, och imorse klippte jag ju honom som sagt. Blev inte jättenöjd, men det växer ju ut och blir jämnare ganska snabbt, så det är väl inga problem så sett, det tycker jag faktiskt inte. Lyckades knäppa den nya sadelgjorden idag också, inte det lättaste. Det är ju en lädergjord med resår, och när resåret är nytt är det inte så töjbart, så att säga. Men är nöjd med den i alla fall!

Imorgon får vi se vad det blir, antingen rider jag ut igen, eller så ska jag försöka rida honom lite på banan.
 

Till att börja med så tar vi torsdagen, då red jag ut barbacka en sväng. Nico var bäst i världen, precis som vanligt. Lite karatesparkar i galoppen, men han lyssnade väldigt bra i övrigt. Johans lilla son Anton fick rida med framför mig lite runt på gården, och det var tydligen väldigt uppskattat, han är så mysig den lille! På hemvägen skulle jag hoppa stocken, och när Nico inte gått på en vecka fick jag faktiskt skylla mig själv när han drog iväg med mig, hahah. Ibland tror jag lite väl gott om min ängel! Men i övrigt var det inget, satt kvar och fick stopp på honom efter en rad av bocksprång, men det är sånt man får ta om man inte tänker efter före! På söndagen red jag ut med Johanna och Myggan. Nico skötte sig fint, det var bara när vi skulle skiljas som det blev några galoppiruetter (hahah?). Han traskade runt lite på bakbenen, men han tröttnade ganska fort när jag sa åt honom ordentligt, så vi kom hem i säkert behåll även den gången!

Man säger ofta att 'Jo, den här hästen satte spår i mig', men hur djupa kan egentligen de här spåren bli? Jag tror att spåren min älskade Novadime satte i mig, de var nog bra mycket djupare än sår. Hur kommer det sig att man kan älska någon så innerligt, att man aldrig riktigt kommer över det? Eller gör man det, kommer man över det? Jag tror faktiskt inte det. I fredags var det 6 månader sedan två unga hjärtan slutade slå, alldeles för tidigt. Delvis min älskade Dime, men också treårshingsten Special Goal. Det var också samma vecka som Parisville födde sitt döda föl, och jag väljer att hoppas på att veckan var den mest olycksdrabbade veckan som jag någonsin kommer att uppleva. Alla dessa satte djupa spår i mig, jag minns synen av dem, känslan av deras mjuka päls, deras egna speciella dofter, men först och främst deras underbara personligheter!

I torsdags var det exakt tre år sedan jag fick hem Novadime, och det var den bästa affären jag gjort i hela mitt liv. Det har varit den värsta bergochdalbanan jag någonsin varit med om, men jag kommer aldrig att lära mig så mycket på så kort tid igen. Jag kommer heller aldrig förlora alla minnen jag fick, och framför allt, jag kommer aldrig att ångra någonting!

Alla har vi hästar som satt spår i oss, vad har ni för änglar?
 

Idag red jag Nico till banan och tränade galoppfattningar, vill inte behöva sitta med sporrar för att han ska vara pigg och allert, så jag tränade skritt-galopp-skritt-trav-galopp-skritt-trav-skritt-galopp och så vidare. I slutet lyssnade han bra och var lyhörd, min fina gosse. Han skötte sig faktiskt väldigt bra tycker jag, men det var ingen power i honom. Han var väldigt framåt, men det kändes inte som att motorn funkade ordentligt. Nåja, alla har dåliga dagar! På kvällen tyckte jag att han såg så mysig ut i sin box, så jag slängde mig upp (tro det eller ej, men jag gjorde det smidigt) och mös lite. På skoj tänkte jag prova att rygga, och tro det eller ej igen, så funkade det! Jag blev överlycklig, och ville prova sidförande också, och han visade tydligt att han tänkte åt sidan, även om han bara tog något halvt steg, så är det en början! Ska jobba mer med träning från marken och lite ridning i halsring osv nu när det är mörkt jämt, för det räcker med stallplanen, jag får ju plats där för så "långsam" träning, och där har jag bra lampa också!

Ja, liten update från söndagens hoppning. Inget seriöst, Nico var inte hoppad på länge och vi hade ju den nya sadeln, som jag INTE är van vid. Vet att jag har en likadan sedan innan, men den är ju inriden och klar, sådär använd och skön! Den här kommer också bli sån, tids nog! Nico kändes väldigt loj, fick inte till många bra språng, men de som blev bra, de blev bra! Tyckte inte riktigt att jag fick galopp i honom, kändes lite halvhjärtat... Väldigt falsk bjudning, han bjöd på bra i början, men hoppade inte upp sig ordentligt. Banan är lite liten för oss än, vi är inte så smidiga som jag hade önskat, så jag kände inte riktigt att han fick utrymme. Det kommer ju såklart när galoppen blir starkare, men just nu ser det inte så ljust ut när han får stå så mycket... Skola skola skola, det kommer att bli min död.

Tänkte slänga in en bild i alla fall, som bästa Johanna tagit!

Syns dåligt på en såhär liten bild, men jag antar att ni älskar min
frånvarande och fundersamma blick, ser jag inte lite borta ut!?
 

Det är något jag funderat hemskt mycket på, är hästfolk i regel lite för stolta för att kunna vara snälla mot varandra? Är det så himla svårt att släppa sin stolthet lite efter en tävling och säga "grattis, vilken fin ritt!" till den som vann? Är det så fruktansvärt svårt när det går dåligt, att man måste trycka ner andra istället? Jag tycker inte det. Jag vet många inom ridsporten som mår dåligt, inte för att det går dåligt, utan för att de får kommentarer som inte känns okej. Tänker just nu på en speciell person, vars senaste inlägg gjorde stort intryck på mig, vad hon beskriver är inte okej. Jag har det ärligt talat inte så svårt som jag vet att många andra har med kommentarer och så vidare, eller så tar jag inte så hårt på det. Men något självförtroende, na, det har jag väl inte heller, det är dock inte kommentarers fel. Det jag oftast får höra är att jag får allt gratis, att jag får fina, färdiga hästar. Det gör mig bara arg. Min älskade Novadime var allt annat än färdig, jag hade ett helvetiskt första år med honom, det andra var lite bättre, men allt annat än lätt. Jag grät mig igenom varje dressyrträning, och jag kämpade i ungefär två år, innan jag gav upp och hyrde ut honom. Senare visade det sig att han hade fel i varenda led, men jag kan hålla med om att han var otroligt fin, kanske inte som ridhäst, men han hade utstrålning. Efter det fick jag Nico, också en otroligt fin häst. Det är väl främst kring honom jag fått höra att jag fått allt gratis. Jo tjenare, jag kunde inte rida honom med bett i början utan att han backade och stegrade, han trotsade allt vad han kunde. Det var ingen ide att försöka hoppa, för han sprang rakt igenom alla hinder. Under sommaren som gått har jag, med hjälp av en underbar vän som stöd, byggt upp oss till vad vi är idag. Alltså, jag har haft det kämpigt med hästarna, MEN, har jag kastat skit på alla som det går bra för? Nej, jag kan glädjas åt att kompis A lyckats hoppa si och så högt med sin häst, fast jag inte kan. Jag kan glädjas åt att kompis B ridit en LA med godkänt resultat, för jag vet ju hur underbart det är att få betalt för allt slit!

Vad jag vill säga är att vi måste jobba på attityden inom ridsporten, vi är ett stort knippe tjejer, alla med samma intresse, med så mycket gemensamt, så varför, VARFÖR kan vi inte bara försöka ha så kul som möjligt ihop!?
 

Anna och Emma tillsammans med Novadime, efter två kanonritter,
något jag själv aldrig skulle klarat med honom, men som jag ändå är jätteglad över!