klaraskrabater

Som jag skrev i inlägget om hoppträningen måste jag fokusera mer på min sits. Det är så bara, inget att diskutera, vill jag komma någonstans alls så måste jag göra det. Men något som jag har väldigt svårt för, är att rannsaka mig själv, istället för att trycka ner mig själv. När det står klart för mig att min sits måste förbättras, så tänker jag oftast "Min sits är så fruktansvärt dålig", istället för att tänka "Min sits skulle kunna förbättras". Det är en dålig egenskap, och det sänker självförtroendet väldigt mycket. Jag tror att det är viktigt att ha förebilder och att hela tiden vilja utvecklas, men jag är en sådan person som gärna vill lära mig att springa innan jag kan gå, eller ens krypa. Jag tror att man måste stanna upp och tänka; "Var är jag nu?" "Hur långt vill jag nå?" "Vad behöver jag göra för att komma dit?", och därefter sätta upp kortsiktiga mål. Jag måste helt enkelt bryta en gammal ful ovana och hoppa på en ny bana. När jag misslyckas med något så måste jag byta ut "det går inte" mot "såhär kan jag göra istället!"



Jag vill att min sits ska bli bättre, med utgång från var jag står idag. Jag vill ha mer vikt i stigbyglarna, ett stabilare skänkelläge över hindret och i landningen, jag vill komma upp högre ur sadeln och ge en mjukare och jämnare eftergift för att ge Nico större frihet till ryggaktivitet över hindret. Det är mitt mål. För att nå målet ska jag försöka komma till ridhuset och hoppa många småhinder som jag kan öva sits och vägar på så ofta som möjligt, och jag ska ta in och bearbeta Annas tips från i Tisdags, och från kommande hopplektioner.

Nästa steg till bättre ridning är en bättre relation till Nico. När jag blir besviken på mig själv tar jag ut det över honom, och det är fel. Det är min största last, jag mår ständigt dåligt över hur jag beter mig mot honom när det är JAG som gjort fel. Jag skämms något fruktansvärt när han tittar försiktigt på mig och buffar lite med mulen mot min arm när jag är arg. Han får mig att inse vilken rutten matte jag kan vara, trots att jag har en så underbar häst.



När jag ger Nico chansen att försöka sköta sig, och litar på att han kommer att göra det, så tar han på sig uppgiften och löser den utan hinder. När jag däremot förutsätter att han kommer att bråka, så gör han det. Han känner troligen att jag inte litar på honom, och ger därför inte det där extra. För att få en bättre relation till honom så ska jag vara rättvisare mot honom i vardagen, och låta honom hjälpa till med saker som jag vet att han tycker är roliga och som han klarar av. Han tycker till exempel om när han får hjälpa till att bära något, en hink eller en gren. Om han försöker, men ändå misslyckas med sin uppgift, som lika gärna kan vara ett galoppombyte, så måste jag berömma honom för att han försökte göra rätt. Jag måste helt enkelt respektera honom och vänta på hans förtroende.



Jag fick chansen att möta Sven Forsström på GHS, men hann tyvärr inte prata så mycket med honom. Jag köpte hans böcker långt innan han blev känd och fick dem tryckta på glansiga fina papper, och jag tycker att han är väldigt vettig. Jag hoppas att han kommer nästa år också, och att jag får tid att prata lite med honom, för jag är övertygad om att han lika gärna kunde ha ridit grand prix istället för att träna NH, just på grund av inställningen till hästen och framför allt relationen till den.

Det jag ville få fram med det här överdrivet långa och invecklade inlägget är egentligen bara att man måste rannsaka sig själv, göra om och göra rätt, men det betyder inte att man ska trycka ned sig själv i skorna, man får aldrig glömma att klappa sig själv på axeln och säga "Det där gjorde du bra!".

Dags för mig att byta bana, hakar ni på?
 

Det gör inget om det är lite knasigt, byt ut ett träningspass i veckan
mot något heltokigt som din häst tycker är skoj, unna honom det nöjet!