klaraskrabater

Man säger ofta att 'Jo, den här hästen satte spår i mig', men hur djupa kan egentligen de här spåren bli? Jag tror att spåren min älskade Novadime satte i mig, de var nog bra mycket djupare än sår. Hur kommer det sig att man kan älska någon så innerligt, att man aldrig riktigt kommer över det? Eller gör man det, kommer man över det? Jag tror faktiskt inte det. I fredags var det 6 månader sedan två unga hjärtan slutade slå, alldeles för tidigt. Delvis min älskade Dime, men också treårshingsten Special Goal. Det var också samma vecka som Parisville födde sitt döda föl, och jag väljer att hoppas på att veckan var den mest olycksdrabbade veckan som jag någonsin kommer att uppleva. Alla dessa satte djupa spår i mig, jag minns synen av dem, känslan av deras mjuka päls, deras egna speciella dofter, men först och främst deras underbara personligheter!

I torsdags var det exakt tre år sedan jag fick hem Novadime, och det var den bästa affären jag gjort i hela mitt liv. Det har varit den värsta bergochdalbanan jag någonsin varit med om, men jag kommer aldrig att lära mig så mycket på så kort tid igen. Jag kommer heller aldrig förlora alla minnen jag fick, och framför allt, jag kommer aldrig att ångra någonting!

Alla har vi hästar som satt spår i oss, vad har ni för änglar?